Senast uppdaterad 2010-02-19 10:09 Skrivet av Torbjörn Nyström 2009-01-14 18:45

50.000 människor - Färöingar

Författaren William Heinesen är den färöiske författare som är mest känd och läst utanför sitt eget land. Det faktum att han skrev på danska och inte på färöiska, kan naturligtvis ses som en förklaring till att han är känd i övriga Norden.
Men att hans romaner och noveller är översatta till mer än 20 språk och läses såväl i Ryssland, Polen
och Slovakien som i Frankrike, Tyskland och USA tyder på att det finns andra och speciella kvaliteter i hans skrivkonst.

Heinesens diktning har blivit karakteriserad som universell, ja till och med som kosmisk. Man skulle därför kunna tro att hans berättelser omspänner hela vårt klot och hela världsalltet. Men faktum är att skådeplatsen för nästan all hans diktning är ”världens minsta huvudstad” Tórshavn. Från sin diktarhydda, högt belägen ovanför staden, leder han oss in i stadens häxgryta, där vi får följa den ”lilla människan” i hennes dagliga färd från skapelsen till döden genom sorg och glädje, hat och kärlek.

På grund av att diktaren genom ett ”förstoringsglas” tittar in i mikrokosmos skapar han en allmänsklig litteratur som blir hemtraktsdiktning var än i världen den läses. För Heinesen är Tórshavn mer än en liten stad i en av världens utkanter. Hans födelseort är för honom det absoluta centrum där allting händer:

Som jag så ofta tidigare har hävdat, kanske ändå inte ofta och övertygande nog, eftersom det alltjämt tycks finnas människor som ställer sig skeptiska, återfinns världens absoluta medelpunkt på Färöarna och heter Tórshavn.

William Heinesen / citat från "Våt hemtrakt"

Citatet är hämtat från inledningen till novellen Våt hemtrakt och kan ses som en gemensam nämnare för Heinesens inställning i all hans diktkonst.

I hans berättelser är det kampen mellan de goda och de onda krafterna i tillvaron som skildras. Även om födelse och död, skapelse och undergång är ett genomgående tema i alla hans litterära verk, måste man ändå le och småskratta när man läser hans skildringar av vardagliga händelser och hans träffsäkra karaktärsskildringar.

Det är svårt att placera Heinesen i ett bestämt fack. Hans litterära produktion är stor och omfattar diktsamlingar, novellsamlingar, ögonblicksskildringar och romaner. En av de mest kända böckerna med småberättelser, Tårnet ved verdens ende (1976) betecknas som en poetisk mosaikroman.

Den historiska romanen, Det Gode Håb (1964) är däremot en nästan autentisk berättelse om en samvetsfull prästs kamp mot politiskt vanstyre och mot korrupta ämbetsmän på 1600-talet. Till skillnad från Heinesens ofta fabulerande och lekande stil i noveller och ögonblicksskildringar är denna roman skriven i en stram och nästan ålderdomlig brevstil som flyttar läsaren till medeltidens smala gränder i Tinganes, som är Tórshavns gamla stadsdel. Romanen kom ut 1964 och blev året därpå belönad med Nordiska rådets litteraturpris.

Kompositör och bildkonstnär

Att William Heinesen har komponerat musik är kanske mindre känt, men musiken intog en viktig plats i hans liv. Hans kompositioner framfördes bl a vid en konsert i Tórshavn på hans 80-årsdag.

Musik är också genomgångstemat i hans välkända roman De förlorade Musikanterna. Boken är uppbyggd som en symfoni i fyra satser och visar att författaren var väl bevandrad i musikaliska termer och klassiska musikstycken.

Vid sidan av hans författarskap är det dock hans bildkonst vi känner bäst till. Ända från barnsben har Heinesen tecknat och målat. Det har varit allt från teaterdekorationer och väggmålningar i offentliga byggnader till bokillustrationer, karikatyrer och porträtt. 

Hans färgklipp från de senare åren omfattar ett myller av fantasifulla sagofigurer, trollkärringar och mytiska sjöväsen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

WILLIAM HEINESEN 1900–1991

• I barndomshemmet i Tórshavn talades både danska och färöiska. Eftersom det färöiska språket på den tiden var förbjudet i såväl skola och kyrka som i offentliga institutioner, medförde det att han valde danska som sitt diktarspråk.
• 1917 Började på "Købmandsskolen" i Köpenhamn, men slutade efter ett år. Försökte sig på journalistyrket på Ringsted Folktidende. Sökte kontakt med konsnärskretsar i Köpenhamn.
• 1932 Återvände till Färöarna
• 1965 Fick Nordiska rådets litteraturpris
• 1980 Blev "hedersborger" i sin födelsestad Tórshavn
• 1985 Erhöll "Sonning"-priset
• 1987 Fick Svenska Akademins nordiska kulturpris.

Denna artikel är läst 1189 gånger.