Skrivet av Torbjörn Nyström 2009-08-07 18:05

Färöisk historia & traditioner - Historia

Vi befinner oss i Munkedals kommun i Bohuslän, Sverige. Vid den gamla gästgivargården på Sörbo står en minnessten som restes av fornminnesföreningen Vikarvet i Lysekil 1929.

Den är till minne av Sverre Sigurdsson som här kröntes till konung av Norge på kungsgården Sörbo, i Hedekas den 13 mars 1177.

Sverre Sigurdsson

Många historiker anger Sverre Sigurdsson som Norges störste kung. Under kung Sverre och hans ätt utvecklades Norge till en betydande maktfaktor i norden. 

Sverre föddes omkring 1151, och dog 51 år senare den 9 mars 1202 i Bergen. Han hävdade att han var son till en tidigare kung, Sigurd Haraldsson Mund (1133-1155).

Han uppfostrades sedan 1156 på Färöarna, där han prästvigdes och begav sig 1176 till Norge.

Birkebeinarne

"Birkebeinarne" var fattiga män som råkat illa ut och flytt från sina gårdar under krigen i Bohuslän och uppträdde numera som rövare och var till stort gissel för de styrande i brist på kläder band de björknäver om sina ben, därav namnet "birkebeiner". Deras tillhåll var bl.a trakterna kring Kynnefjäll och Sörbo.

Sverre gästade jarl Birger Brosa i Östergötland som var gift med Sverres faster, för att få stöd för att han var Sigurds son. 

När Sverre 1177 första gången mötte flyende birkebeinare efter ett nederlag vid Re i Tönsberg, var de bara ett sjuttiotal som uttröttade tog sig över vänerisen till gården Hammar i Värmland. Sverre var även där för att  övertyga kungadottern Cecilia, som var gift med lagmannen Folkvidir, om att han var hennes halvbror.

Alltfler "Birkebeinarna" anslöt sig på vandring mot kungsgården på Sörbo, Hedekas och utropade Sverre till sin nye ledare. Han accepterade detta och med den lilla skaran äventyrare drog han iväg att erövra Norge.

Reformerande taktiker

Efter kungavalet i Hedekas tog Sverre kommandot och förvandlade busarna till hårt drillade vad vi idag skulle kalla "gerillasoldater", som kunde vandra i veckor under stora umbäranden.

Han visade sig vara en god taktiker, som snabbt tog till reträtten om motståndaren visade sig för stark. Så var fallet när de under ett par dagar utkrävde en stor tribut av gods och penningar i Kungahälla. När Magnus och Erlings trupper närmade smet de snabbt till Västergötland.

Tillbaka i Värmland anslöt sig ännu fler och förmodligen fick Sverre även ett handtag från Birger Brosa och svenske kungen Knut Eriksson 

Redan samma år hyllades han som konung på Öreting vid Nidaros. Han lyckades med sina birkebeinare i slag efter slag besegra kung Magnus Erlingsson som 1184 föll i sjöslaget vid Fimreite. Med honom föll blomman av Norges aristokrati.

Sverre begagnade sin seger till att införa djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets indelning i "syssel" eller "sysslor" under av konungen avlönade och beroende "sysselmænd") och lagskipning m.m., som gick ut på att centralisera all makt i konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel och prästerskap, som energiskt igångsattes, blev av genomgripande betydelse för landets utveckling ända in till nutid.

Kampen om herraväldet

Hans anspråk på herraväldet över landskyrkan fyllde resten av hans liv med bittra strider med prelaterna. Bland motståndarna fanns partierna (kuvlungarna 1185-88, vårbelgerna 1190 och öskäggerna 1193-94). Farligast var baglerna, bildat av biskop Nikolaus Arnessön 1196.

Sverre som hävdat sin rätt till avgörande inflytande på biskops- och prästvalen låg då i strid med ärkebiskop Erik i Nidaros, som lämnat landet och med påvens tillstånd, fått Sverre bannlyst (1194). Även biskoparna, som kort förut nödgats kröna konungen, träffades av bannlysningen och lämnade efter hand landet för att söka påvens förlåtelse.

Just vid den tiden organiserades kyrkans anhängare i baglerpartiet . Påven belade 1198 landet med interdikt. Med Sverres starka inflytande fortsatte det lägre prästerskapet sin verksamhet, så att folket knappt kände av interdiktet. Med birkebeinarna slog Sverre 1198 spridda flockar av baglerna och offentliggjorde 1199 sitt märkliga "Tal mot biskoparna", vari han först bland alla monarker, gjorde sig till talman för teorien om "konungadömet av Guds nåde" till värn för folkets rätt mot hierarkiens övergrepp.

Emellertid fortsattes inbördeskriget med ständig framgång för Sverre, som slutligen tvang baglernas kärntrupper att ge sig efter lång belägring 1201-02 i Tönsberg. Men kort därpå avled Sverre som anses vara en av Norges yppersta konungar, därjämte en folkets man, god mot vänner och skonsam mot fiender. Han grundlade ett starkt arvrike, och Norge nådde under hans efterkommande stor blomstring.

I en tidig förbindelse hade Sverre sönerna Sigurd Lavard (död 1201) och Håkon, vilken efterträdde honom (1202-04), samt döttrarna Cecilia, gift med svenske konungen Karl Sverkersson och Ingeborg. Sedan 1185 var han gift med Erik den heliges dotter Margareta; deras dotter Kristina blev gift med "baglerkonungen" Filip Simonsson, som 1208 bragte striden till slut.




- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

K Ä L L A 
Munkedals kommun

Denna artikel är läst 1120 gånger.