Skrivet av Torbjörn Nyström 2009-08-23 11:13

Färöisk historia & traditioner - Historia

För några år sedan skulle jag via internet på ett svenskt antivariat, köpa en inte så värst gammal bok med titeln "Färöarna förr".

Antikvarien frågade om jag var intresserad av annan litteratur med anknytning till öarna i Nordatlanten, och givetvis var mitt svar jakande. Efter några dagar återvände han med ett par titlar och bland annat med en bok som jag aldrig tidigare hade hört talas om.

Bokens titel var "Färöarna - Bland hvalfångare och folkvisedansare". Författad av Ester Åkesson, och utgiven 1911 av P. A. Norstedt & Söner Förlag, Stockholm.

Ester Åkesson levde mellan 1878 - 1970.  Hon skrev en bok om Färöarna i början av 1900-talet och den är illustrerad med foton och en karta över ön.

Måste ha varit en av de få böckerna på svenska i början av 1900-talet, som utförligt omtalar geografin, vardagen och det hårda livet på de isolerade öarna. En informativ och läsvärd bok för den intresserade.

På annan plats kan du läsa en detaljerad artikel om författarinnan och hennes bok. Men nu skall vi titta närmare på hur boken recenserades vid utgivningen 1911.

Tidskriften Dagny

Dagny var en tidskrift som gavs ut av Fredrika-Bremer-förbundet i Stockholm mellan åren 1886 och 1913. Tidningen utkom med 20 häften/år.

I Dagny nr 1 1908 kan man läsa: "Namnet Dagny symboliserar den svenska kvinnorörelsens mål: Dag-ny eller ny Dag för den svenska kvinnan: fulla medborgerliga rättigheter och fullt medborgeligt ansvar".

Dagny fungerade som ett av de viktigare språkrören för kvinnofrågor och arbetade för att stärka kvinnans position i det svenska samhället. 1914 ersattes Dagny av tidskriften Hertha.

Bokrecensionen

Av en händelse kom jag att läsa i nummer 29-30 av Dagny från 20 juli 1911, som bland annat fokuserar på det stundande Internationella Kvinnoförbundets möte i Stockholm. Men lite längre in i bladet fann jag under rubriken "Litteratur" en märkvärdig bokrecension.

Det som frapperar mig är tonen. Nästan som vassa svärd skär den in i en. Man vet inte riktigt vilken fot man skall stå på. Avrådes det från att läsa boken eller är den otroligt läsvärd dock med ett par småfel. Kanske skall man taga recensentens efternam bokstavligt? Ellen Nordenstreng !
Detta är en kvinna som skriver om en annan kvinna. Pennalism i kvinnorörelsen eller vad?

Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag efter att ha läst boken, så läser denna recension.
Läs hela artikeln nedan och avgör själv :

Litteratur.

Färöarne. Bland hvalfångare och folkvisedansare
Af Ester Akesson. P. A. Norstedt & Söner, Stockholm. 1911

Få länders kvinnor ha väl så bidragit till sitt lands utveckling som de nordiska. I allvar och lek, i sorg och jubel ha de deltagit, alltifrån sköldmöarnes tid. Så täljer sång och saga, men än starkare den nedärfda initiativlust och dådkraft, som efter tider af domnande dvala brutit fram med sådan kraft, att det vändt söderns blickar mot norden. Att så skett visar utvecklingen allt sen Fredrika Bremers dagar. Är det underligt då, att ett lynnesdrag, nordiskt, nu äfven hos kvinnan träder tilt synes i Skandinavien: äfventyrslusten, vandringshågen? Pekar den därtill nordpå, få vi ett ytterligare bevis på den kontinuitet mellan förr och nu, som valförvantskap och rasgemenskap gör obrytbar.

Hur lefvande litteraturens historiska miljö än är, tankars och stämningars rätta kolorit fordra dock sitt hemlands ljus och skugga för att rätt förstås. Kanske var det äfven så Ester Åkesson tänkte, när hon i somras följde. samma spår som förut Hulda Garborg och den danska författarinnan Thit Jensen och uppsökte de nordliga klippöarne i Atlanten. Men långt förbi målet skjuter hon dock - tämligen naivt - då hon i inledningskapitlet säger: »Vilja vi se hur vårt folk lefde för ett par hundra år sedan, kunna vi bege oss till någon aflägsen bygd på Färöarne». Dels ar färingen ingalunda vår stamfar, dels ha natur- och kulturförhållanden under seklers lopp sa småningom försvagat den frändskap i seder och bruk, som ursprungligen förefanns i norden. Oceanens klippor och bränningar måste alstra ett lefnadssätt väsentligen skildt från vårt eget om ock med befryndade drag. Ett sådant påstående som Ester Åkessons hade Hulda Garborg med mera skäl kunnat ställa till Lofotens befolkning.

Men hvarje drag från ett med oss besläktadt folk och land ökar kunskapen i nordens psykologi och stärker därmed vår egen ansvars- och själfkänsla. Därför äro vi Ester Åkesson uppriktigt tacksamma. Ty de bilder hon ger äro framför allt natur- och ögonblickstrogna, återgifna med en fotografisk reproduktions noggrannhet och precision, ehuru de liksom den sakna plastik och färg. Korrekt och sakligt glider skildringen fram i ett lugnt tempo, som ej ens de sällsynt gripande naturscenerierna förmå stegra. Månne förf. ej stått på Klakksviks "Högfjäll", där stormens ständiga hvinande står i jämn harmoni med oceanvågornas dystra dån? Häruppe - där inför hafvets oändliga makt alla spår af mänsklig verksamhet te sig som sandkorn, ringa och betydelselösa, gripes man sannerligen af en stämning så betagande, så oförglömlig, att den borde bryta sig fram i hvarje skildring. Men häraf kommer föga till synes. Allt som fallit inom förf.:s synvinkel är medtaget, men att därbakom ligger en psykologisk värld, därom får man ej en aning. Det kanske mest typiska draget i färingens karaktär såväl som lif tyckes också ha undgått henne. Och dock är det ett drag af sällsynt folkpsykologiskt intresse, då det på ett område - känslans - gör denne okonstlade öbo till den mest raffinerade galliers like. Så egendomlig är naturens lek! Skillnaden är, att den känsla, som jämställer dem, hos fransmannen blott är en tillfällig stimulus, hos färingen åter en del af hans väsen. Men främmande är den honom under det öfver kultiverade namn, som kännetecknar dess kontinentala form: le plaisir du risque. Hur har detta drag, särskildt vid skildringen af fågelfångsten, kunnat undgå en iakttagare!

Dock, förf:s mål har mindre varit psykologiskt än kulturellt, rättare folkloristiskt-kulturellt. Det märker man ock vid skildringens slut, där det lugna tempot ändtligen brytes. Sedan geografiska förhållanden, natur, historia, sociala och litterära data, etnografiska fakta, hufvudnäringar och dagligt lif klart och ingående behandlats, kommer i slutkapitlet rubriken 'Sångdansen'. Här är förf. ej längre blott åskådare utan äfven deltagare. Här förstår och känner hon med hela sin varelse. Det är som hade något af dansens rytm meddelat sig åt skildringen. Med lif och färg är den gifven, så åskådligt, att man plötsligen känner sig försatt till denna egendomligt främmande miljö, som ar sammansatt af vild natur, primitiv kultur och lyrisk-dramatisk extas. Äfven språket röner här inflytande af förf:s intresse. Eljest har hon härpå ej nedlagt vidare stor omsorg. Öfvergångarne stå ibland så oförmedlade och omotiverade att man häpnar. Men boken uppträder ju icke med stora litterära anspråk, lyckligen ej häller med de litterära förlöpningar, rättare volter i den högre genren, som nu blifvit så modärna.

Men den utarbetning som förf. inbesparat på stil och språk, har hon i stället gifvit åt uppställningen, som är ypperlig, klart öfverskådlig och systematiskt redig. Fakta och data äro omsorgsfullt studerade, ordnade och verifierade. Därför förvånar det så mycket mer, att förf:s noggranhet en gång alldeles strejkat, vid citatet af Grindvisans refräng. Som den hos henne lyder blir den ju utan mening: »Raske Drenge, Grinda drab. Det er vor Lyst». Ettdera skulle detta tolkas: Raska gossar dräpte grindhvalar. Det är vår lust. I så fall är dels a i Grinda orätt (heter Grinde), dels drab (heter dræbte) - det är ju danska - eller Raska gossar, grinddråp, det är vår lust; men då är tillika punkt och ny mening efter drab omotiveradt och Grindedrab borde skrifvits i ett ord. Visan är förresten i motsats till andra dansvisor danskspråkig och omkvädet lyder: »Raske Drenge, Grind at dræbe det er vor Lyst».

Att förf., som ställer sig så sympatisk med det färöska målsträfvandet, själf så ofta begagnar danska ortnamnformer, förefaller något inkonsekvent. Och en form sådan som Norderöarne är hvarken dansk, färösk eller ens svensk.

I den ofta ganska kvalmiga modärna litteraturen kommer Ester Åkessons bok som en frisk fläkt från allt för litet kända trakter, hvilka den på ett förtjänstfullt sätt belyser och kartlägger. Härtill bidraga äfven de utmärkta illustrationerna, till största delen efter fotografier tagna af förf. själf.

Litteraturen om de nordiska oceanöarne har hitintills på vårt språk varit så knapphändig, att "Färöarnes" införlifvande därmed kan betraktas som en god och pålitlig litterär landvinning.

Ellen Nordenstreng.   

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

K Ä L L A
Boken "Färöarna - Bland hvalfångare och folkvisedansare"
Tidskriften "Dagny", nr 29-30, 1911

Denna artikel är läst 963 gånger.