Senast uppdaterad 2010-01-07 11:32 Skrivet av Roger Ryberg 2008-11-20 20:05

Upplev Färöarna - Berättelser från öarna

Utdrag ur boken "Öar i väster"
Författare :   ROGER RYBERG 

Både Nólsoy och fjordarna på Eysturoys sydsida, som var så hotfulla för någon vecka sedan, ser nog så vänliga ut nu i solskenet när vi kör norrut. Det är alldeles stilla och sjön ligger blank. Sikten är måttlig med små dimbankar, som glider omkring på vattenytan, annars ligger dimman femtio meter upp på fjällsidan. Man går ingenstans i denna arkipelag utan att noga ha studerat tidvattentabellerna och hittills har jag räknat rätt, vi har någon knop medström. Enda livstecknen är de små lunnefåglarna, som vanligt guppar de på vattenytan som små välen, och dyker eller flaxar skrämda iväg när vi kommer.

Vid Mjóvanes varnar lotsen för farligt område och vi slängs omkring i strömvirvlarna. Här ser jag på håll en liten val av något slag, men kan inte säga vad det är för art. Sikten blir allt sämre och i sundet mellan Bor?oy och Eysturoy så är det alldeles tjockt, men här är det bråddjup ända in till land, så jag stryker bara den östra kanten. Jag har uppenbarligen räknat rätt i tabellerna, vattnet kokar omkring oss och vid Gøtunes så gör vi mer än åtta knop över grund.

Det är en ögonbedövande naturupplevelse som möter här, rena Valter Scott-landskapet – höga, branta berg som vilar i dis och dimmor, strömmande vatten och inte en människa. När vi går in i Pollur och närmar oss inloppet till Klaksvik, så blir sceneriet än mer imponerande. Makalöst helt enkelt, jag önskar att man hade ett RAM-minne i huvudet, där man kunde lagra sådana här intryck, som inte går att fånga på bild och som tyvärr kommer att förblekna. Det är otroligt mäktigt, dimmorna och de flera hundra meter höga topparna, som liksom vakar över bygden nere i fjorden. Obeskrivligt vackert, det tar verkligen andan ur mig! Visserligen kan det liknas vid Norges fjordar, men här är bergen gröna och deras koniska form gör att det ändå blir ljusare och öppnare, och inte så pressande stängt och mörkt. Och så dimmorna som till och från döljer bergens överdel, om ordet trolskt fortfarande har en mening, så måste det vara detta som avses.

Hit måste man gå, skall man lära känna Färöarna så måste man besöka de norra öarna. De som nöjer sig med att stanna i Torshavn och tänker att så mycket kan det inte skilja, begår ett allvarligt misstag. Detta liknar inte alls Strømoy, det är otroligt att naturen kan variera så mycket på så korta avstånd.

Och så dessa intressanta, men skrämmande och oerhört starka tidvattenströmmar i de långa, trånga sunden. Vi gjorde nio knop som mest, hade alltså fem knops medström och vid springtid kan strömmen vara ytterligare några knop starkare. Om jag räknat fel hade det blivit tvärstopp i stället och vi kunde kört i timmar utan att komma ur fläcken. Och hade motorn stannat, det var ju absolut bleke och omöjligt att segla, så hade vi spolats rakt ut i Atlanten på andra sidan. Utan en tillförlitlig motor skulle jag inte vilja gå här, då ror jag hellre, för det finns säkert en ia, en motgående ström, alldeles invid land. 

Klaksvik är öarnas näst största bygd och sedan gammalt centrum för fisket. Här finns inga faciliteter för gästande båtar, hit kommer inte många seglare och hamnkapten anvisar en plats vid en bildäckskransad kaj. Tidvattenskillnaden är bara en halvmeter, de starka strömmarna till trots, så det krävs ingen direkt fenderpassning. Hamnen är stor, samhället ligger runt en djup fjord med kajer på båda sidor, och det tar en god stund att gå runt och titta på allt. Men här livaktigt, fullt av aktivitet och här ligger fiskefartyg av alla de slag.

Enligt nordisk tradition, och faktiskt var det så även i Symbister, så äger fiskarna själva sina båtar. Här ligger några verkligt stora trålare och de verkar allihop fiska blåvitling. Det stora stimmen går i en cirkel, kommer väst på Skottland, går upp mot Island, sedan österut mot Norge – det är väl då svenskarna fiskar den i Smutthavet – och sedan söderut igen.

Det allra största fartyget är en flytande fabrik, med en besättning på totalt 70–80 man av båda könen. Man är bara ute i fjorton dagar, sedan skall man ha fått full ranson och det är viktigt för lönsamheten, både med tanke på den stora besättningen och de höga bränslekostnaderna. Man både fiskar och tar direkt hand om fångsten, man har utvecklat en process där man frigör köttet och pressar det till block, som fryses och exporteras som matfisk världen över. Och det är väl bra, kolmulen har ju annars räknats som skräpfisk, som mest har gått till foder.

Men till antalet dominerar linebåtarna, som fiskar med det slags långrev som vi kallar storbackor. Som vi känner det fisket, så underbart beskrivet i Lars Johanssons Skrivet i vatten, så fångade bohuslänningarna på detta sätt långa till lutfisken på bankarna runt Shetland och borta vid Rockall. Man låg ute i veckor, satte och drog milslånga länkar, rensade fisk, underhöll och agnade sina backor, med som bäst ett par timmars sömn på dygnet.

Här drivs fisket mer mänskligt, fiskarna sköter bara själva arbetet till sjöss och folk på land tar hand om backorna och agnar dem. I den norra delen av hamnen ligger i långa längor ett stort antal något modernare sjöbodar, och där träffar jag en man, som jobbat på posten i 37 år, men som slutat lite i förtid och istället ägnar sina dagar åt detta.

 – Det är 260 krok i en stamp, som det tar en timme att agna, oftast med tobis, och för det får jag hundra kronor. De färdigagnade stamparna förvarar vi i en frys här bakom. Det är bestämt hur många stampar varje båt får ha, det beror på hur stor besättningen är. Båten jag agnar för har 66 stycken. Jag tänker att om det är en famn mellan krokarna, så gör det 3 mil långa länkar.

 – Varje båt har ett bestämt antal fiskedagar, 110 dagar för en normalstor båt, med start 1 september och då får man landa så mycket fisk man kan få. Förr hade vi ransoner, men det är förkastligt med ett system där man måste kasta död fisk överbord, så det har vi slutat med för länge sedan. Det kan låta lite med 110 dagar, men kan man vara ute så pass många dagar är det bra, och då kan man leva gott på det.

På väggen hänger en almanacka som visar månens faser, som ju bestämmer tidvattenströmmarnas styrka, och den bestämmer också om det skall bli något fiske eller ej. När strömmen är för stark går man helt enkelt inte ut. Detta plus att det ofta är dåligt väder gör tydligen att det är svårt att fiska upp alla sina dagar.
 – Det tar en timma att köra ut backorna och sju timmar att dra dem. De får torsk, kolja och just nu får man bra med vitling. Det är förbjudet att fiska med garn, det tog för hårt på bestånden. Han understryker hur oerhört beroende de är av detta fiske på vild fisk, skulle det ge vika så är hela deras samhälle i fara. Så man vårdar sina bestånd och försöker freda lekplatserna, så att på vissa områden får man vid vissa tider inte fiska alls.

Att det finns fisk i Atlanten bevisas ju av det enkla faktum att nära 50 000 människor kan försörja sig på detta och vår politiskt korrekta diskussion om att Ragnarök är nära, baserar sig på tillståndet i den algblommande insjön Östersjön, eller de grunda vikarna Skagerack och Kattegatt. Jag skulle tro att färöingarna är de som bäst sköter sitt fiskebestånd, det finns få samhällen på jorden som är så beroende av denna enda råvarukälla, och de borde kunna hållas fram som ett föredöme. Och jag inser att ett inträde i kolossen EU skulle betyda dödsstöten för livet här, och förvandla detta livskraftiga och stolta samhälle till en bidragsberoende tiggare.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 
text & bild :   Roger Ryberg

K Ä L L O R
Utdrag ur boken "Öar i väster"
Läs mer här !

Denna artikel är läst 1348 gånger.