Skrivet av Torbjörn Nyström 2009-01-15 10:15

Äta & dricka - Svenska matbordet

Även om kräftskivan, så som vi känner den,
är en av våra yngsta traditioner, så har det
svenska kräftätandet en både lång och
kunglig historia. Arkeologiska utgrävningar
från stenåldersbosättningar har visat att
man ätit kräftor nästan lika länge som det
funnit människor i Sverige.

Under den katolska tiden, efter att Sverige kristnats, var kräftor egentligen förbjuden mat, eftersom det i Mosebok 11:12, står att: ”Allt det i vattnet, som inte har fenor och fjäll skall vara en styggelse för er.” Precis som i fallet med många andra religiösa påbud tycks det ha varit lite sisådär med efterlevnaden. Klart är i alla fall att man inte helt lyckades ta kål på det svenska kräftsuget.

I och med reformationen luckrades de religiösa matreglerna upp. Gustav Vasa lade upp planerna för Sveriges första kräftodlingar och dessa kom senare att genomföras av hans söner Johan III och Erik XIV.

Förkärleken för kräftor tycks ha levt kvar även hos Gustav Vasas barnbarn, Gustav II Adolf, som år 1623 bjöd på fyllda kräftor när han underhöll sändebud från furstehuset i Mecklenburg. På denna tid serverade man kräftorna varma, i regel kokta i vin, vatten, salt och lite vinäger.

Kräftfisket en viktig näring

Bland allmogen tycks inte kräftätandet ha varit lika utbrett som bland de högre stånden, vilket troligen kan härledas till förvaringssvårigheterna och kräftornas relativt låga näringsinnehåll.

Trots detta var kräftfisket ändå en viktig näring i vissa regioner. Både Tvista härad (Jönköpings län) och Tjust härad (Kalmar län) hade därför en kräfta i sitt sigill på 1700- respektive 1600-talet.

I en gammal svensk folkgåta heter det: "Vem går svart i badet och kommer röd därur?"

Kräftskivan uppstår

Kräftskivan så som vi känner den uppstod i samband med att staten år 1878, i syfte att skydda kräftstammen, stiftade de första lagarna som förbjöd kräftfiske innan augusti månad. Plötsligt hade vi fått en premiär, ett datum som berörde alla som ville äta kräftor och som naturligtvis måste firas. Den blomstrande nationalromantiken med sin längtan tillbaka till naturen, bidrog också till kräftskivans genombrott. Det är också nu som seden med att äta kalla kräftor som kokats med krondill slår igenom på riktigt bred front.

Idén om att just dill torde passa utmärkt till kräftor hade dock fört fram redan år 1761, i en kokbok, skriven av kocken Johan Winberg. Trots att dillen inte är en inhemsk växt är det i princip bara de nordiska länderna, som i dag använder den i kryddköket. I den gamla svenska delen av Estland har nässlor varit lika viktiga till kräftorna som dillen, vilket skulle kunna vara en rest från en äldre utdöd tradition från det svenska fastlandet, men om detta kan man endast spekulera.

Förutom kräftorna och dillen, så är ju även snapsen, pappersfigurerna och de lustiga hattarna nödvändiga inslag på varje kräftskiva med självaktning.

Brännvin och lustiga hattar

Brännvinet kom till Sverige på 1400-talet och användes först vid framställningen av krut. Det dröjde dock inte länge innan våra förfäder insåg att det var krut även i själva brännvinet och hittade andra användningsområden för det. Snapsen är en typiskt nordiskt företeelse och är allmän i brännvinsbältet över Ryssland, Finland, Sverige och Norge. Munken Peder Månsson Månsson, anses vara den förste som kom på idén med att blanda kräftor och brännvin , då han redan år 1522, i sin bok ”Bondakonst”, angav att kräftor kokta, stötta och upplösta i alkohol var bra mot akut feber.

De lustiga hattarna som används vid dagens kräftskivor tros vara en folklig parodi på de huvudbonader, som användes inom de högre ståndens olika ordenssällskap på 1700-talet. De färgladda pappersfigurerna, som ofta illustreras med en glad mångubbe, är helt enkelt en rest från de papperslyktor man använde vid kräftskivorna innan elektriciteten gjorde sitt intåg.

I samband med folkomröstningen angående förbud mot rusdrycker 1922, blev kräftskivan politiskt sprängstoff, då Nej-sidan kampanjade med Albert Engströms numera berömda, affisch, där det hävdas att ”Kräftor kräva dessa drycker”.

Kräftskivans speciella plats

Kräftskivans speciella plats i det svenska folkets hjärtan har naturligtvis gjort att den också letat sig in i den svenska diktningen.

Raderna ovan av Erik Axel Karlfeldt, ur dikten ”Dryckesåret”, får tjäna som en värdig avslutning på denna exposé över kräftskivans svenska kulturhistoria.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

K Ä L L A
Boken "Kräftor i natur, bur och kultur – våra svenska kräftor från sjö till kök, från dåtid till nutid", författad av E. Degerman & B. Tengelin

Denna artikel är läst 3080 gånger.