Skrivet av Ylva Henel 2007-01-12 15:35

Svenskofilia - Svenska språket

Koncept, sambo, marginalisera, aidstesta – ja, det råder väl ingen tvekan om vad de orden betyder?
För att inte tala om långlördag, maskrosbarn, giftalg – de orden har väl alltid funnits?

Nej, men vi har matats med dem i massmedia så pass länge, att vi har glömt att det funnits en tid då dessa ord inte existerade. Nu har Svenska Språknämnden och Norstedts ordbok gett ut ”Nyordsboken” med såväl rykande färska ord som redan lätt förlegade ord och uttryck – från senare hälften av 80-talet.

Omsättningen är hög och en del ord försvinner i glömska.

Många av de nya orden och uttrycken kommer med nya företeelser och ny teknik, som t ex e-handel, zappa, chatta och bredband, eller med nya tendenser ifråga om livsstil eller relationer mellan människor, som t ex delsbo, särbo, sex-turist, gruppboende, bonusmamma eller femtioplussare.

Vi tar komfortmediciner och livsstilspiller (mediciner som används av friska människor för att ”höja sin livskvalitet”), vi ekoturistar och vi får kostråd av dietgurus.

Från missbrukarkulturen, som ju inte längre är begränsad till dem vi en gång benämnde narkomaner, känner vi igen ord som råflummig, crack, rave- (eller rejv-) party, designerdrog (sammansatt så att den inte faller under narkotikalagstiftningen) och kola (kokain).

Veckotidningarna med sina skvallerreportage har försett oss med nya uttryck som rikskändis, paparazzi, kändisfaktor, festfixare och mingla, medan dagsnyheterna innehåller ord som talar för sig själva: bilbomb, bottendöd, algblomning, mördarsnigel, etnisk rensning, globalisering, fotbollshuligan och mångkulturell.

Själv minns jag från tiden efter mordet på Olof Palme, tillkomsten av ord som buggning och fantombild och, inte minst, dåvarande Palmespanaren Hans Holmérs nya formulering hotbild. Vissa politiker myntade också oförglömliga uttryck, som Kjell-Olof Feldts irriterande finansvalpar och Stig Malms fittstim.

I en TV-debatt användes första gången benämningen jätteproppen Orvar - syftande på den stora generationen ”40-talister” som satt på alla poster och hindrade 60-talisterna från att kunna hävda sig.
Men allt detta är ju historia.

Så har vi de riktiga modeorden, oftast importerade från amerikanskan och försedda med en svensk ändelse eller böjning så att de går att använda i vanligt svenskt tal: Hackare, pierca, promota, ståuppkomiker, hype, cocoona, softa, dokusåpa och flashig.

Andra ord har fått en ny innebörd genom att man övertagit det engelska ordets betydelse: att känna sig obekväm innebär inte att man sitter obekvämt, utan att man känner sig illa till mods, och nu spenderar man inte längre pengar, utan veckoslut och helger någonstans.
Vi vet vad hetsätning, kvinnofälla, bäst-före-dag, genmat, lightversion och minimjölk är, tack vare reklam och debattsidor, och vem undrar vad lösgodis är?

Det intressanta är hur man väljer ut de uttryck som känns förenliga med ens eget sätt att tala.
Vissa ord undviker vi därför att vi inte vill identifiera oss med dem som använder orden ifråga. En del ord kan tyckas vara litet för trendiga, andra kan ha klang av socialmyndighet eller politikerjargong; somliga låter kanske för mycket som slang och åter andra kan kännas utnötta.

Det verkar dock inte komma till några nya ord som man skulle kunna kalla högtravande – det ligger inte i tiden, helt enkelt. Vårt talspråk idag sägs ofta vara klasslöst, till skillnad från franskan eller engelskan, där man tydligt kan identifiera en persons bakgrund och utbildning utifrån hans sätt att tala.

Men det finns ändå subkulturer även i Sverige när det gäller språkbruk. Säg mig hur du talar och jag ska säga dig vem du är, skulle man kunna ändra det gamla talesättet till.

Våra nya svenska ord är inte främmande för oss, men VAD betyder

• dissa?
• pretto?
• spinning?

Jag har bett en god vän skaffa Nyordsboken åt mig och väntar nu med spänning på vad jag ska lära mig från den.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

K Ä L L A 
Ylva Henell, SWEA New Jersey