Skrivet av Jan Winter 2008-02-24 10:44
Säg Roskilde till en svensk under 50 och kommentaren gäller troligen musikfestival, lerig campingplats och mycket öl.
Få unga har en aning om freden för 350 år sedan — när Sverige blev Sverige. Den fred som är mest känd för sitt isiga förspel. Freden som startade många år av krig.

När isen julen 1657 lade sig över danska Bälten visste ingen, inte ens Sveriges kung Karl X Gustav, att han dryga månaden senare skulle ge order om en ismarsch som fortfarande räknas som en av de mest våghalsiga i militärhistorien. Men isen höll och Skåne, Halland och Blekinge, Bohuslän och en tid även mellersta Norge blev svenska.
Freden i Roskilde brukar betecknas som en av de viktigaste i Sveriges historia, även om den bara varade några månader. Sverige stod då på höjden av sin makt.
Fredsjubileet i år 1658 - 2008 uppmärksammades både i Danmark och Sverige, men långt ifrån med den patriotiska nit som under "skandalfirandet" 1908. Då flydde den danske ambassadören Stockholm för att han inte stod ut med all storvulenhet.
När Danmarks Fredrik III i juni 1657 förklarar krig har Karl Gustav kört fast i ett av de många polska krigen. I ilmarscher flyttar han hären genom Nordtyskland. Danmark ska slås snabbt för att avskräcka andra från blanda sig i Sveriges imperiebyggande.
På höstkanten står de svenska trupperna på Jylland och erövrar det nybyggda fästet Frederiksodde (nuvarande Fredericia) med minimala svenska förluster och de danska truppernas hela förråd och vapen som krigsbyte.
Men kungen har problem:
Med intensiv diplomati försöker han blidka åtminstone någon av de allt flera fienderna men förgäves. Liksom sin kusin och företrädare Kristina försöker kungen förgäves att intressera Englands härskare Cromwell för att de ska dela upp Danmark mellan sig.
Det är nu som den sedan 1500-talet rådande klimatförändringen lilla istiden kommer till Sveriges räddning. Vintern 1657-58 gör skäl för namnet och i mitten av december lägger sig havsisarna.
Den 30 januari ger kungen marschorder över Lilla Bält, sedan hans unge kunskapare Erik Dahlberg försäkrat att isen håller.
10.000 man med hästar och ekipage tar sig över från Brandsö söder om Frederiksodde. Två ryttarskvadroner (cirka 200 man) försvinner i isvattnet men större delen av styrkan klarar sig i land samtidigt som den framgångsrikt slår de danska trupperna på Fyns stränder.
Det är inför det följande tåget över Stora Bält som kungen påstås ha yttrat de bevingade orden
Nu, broor Friedrich, nu skolen wij talas medh på godh swänska!Då har Dahlberg som provridit hela sträckan på heder och samvete lovat att isen håller trots de senaste dagarnas töväder.
Soldaterna får vada i "alnshög issörja" i nattens mörker, först till Langeland och Lolland, sedan vidare via Falster över till Själland. Efter några dagar står den svenska hären bara någon dagsmarsch från Köpenhamn.
När Fredrik III inser att fienden snart står vid stadsportarna blir det fart på fredsförhandlingarna.
Kanske hade Island och Färöarna fortfarande varit svenska om Sverige hållit fast vid sina ursprungliga krav.
Men Sverige står under tidspress. Det gäller att få freden på pränt innan andra blandar sig i.
Kraven sänks men det blir hårt nog:
- Vellem nescire litteras! (Ack, att jag inte kunde skriva!), viskar en dansk förhandlare när han ska skriva på den 26 februari i Roskildes domkyrka.
I historiens backspegel var Roskilde bara startskottet för en lång och blodig ofred ända in på 1700-talet.
Det svenska införlivandet av Skånelanden skedde under tidvis mycket brutala former. Det bestrids visserligen av några av dagens tongivande historiker.
Men tiden efter 1658 var hård för "desse nye utanför riket belägna provinser", därom vittnar källorna.
Men det är en annan historia.
Sida 1 av 13









