Skrivet av TN 2007-01-01 11:31

Svenskofilia - Svenskt

Det är märkligt hur historiens vingslag fortfarande kan påverka oss och göra oss nyfikna. Här är lite bakgrund till hur nära det var att Färöarna kom att hamna under svenskt flagg.

Vi behöver se på Karl X Gustav och hans olika krig med den dansken kungen Frederik III.  

Det första danska kriget 1657-1658, kallas faktiskt också Det Första Danska Krig.

Frederik III av Danmark (1609-1670).

Frederik III var egentligen inte en krigarkonung, han var mer en kyrkans man.

Frestelsen att angripa det till synes mycket ansträngda Sverige blir dock vid en viss tidpunkt för stor för honom. Det svenska kriget i Polen går inte bra och Ryssland har förklarat Sverige krig. Samtidigt gör Nederländerna, tysk-romerske kejsaren och Spanien stora ansträngningar för att övertala Frederik att gå till anfall.

De danska krigsmålen är i första hand att ta Halland och Bremen från Sverige samt att få bort den totala tullfrihet som Sverige åtnjuter i Öresund. Frederik ser också möjligheten att ett framgångsrikt krig skulle kunna stärka den danska kungamakten, som vid denna tid är starkt beskuren av rådet.

Opinionen i Danmark är till stor del mot ett krig. Högadeln och vissa delar av folket är ivriga krigsmotståndare.

Frederik kan trots detta få fram ett beslut om krig och påbörjar rustningar. Den danska armén är vid denna tid i uselt skick, man saknar också kapabla härförare. Flottan är dock stor och av god kvalitet, även om man har bemanningsproblem.

Till våren 1657 har man lyckats rusta 40 fartyg och ställt upp en ansenlig här. I Skåne står 12 000 man under Frederiks eget befäl, i Bohuslän räknar man 10 000 man, i Norge 3 000 och på Jylland står en reserv om 4 000 man. På kontinenten, mellan Hamburg och Lybeck, för riksmarsken Anders Bille befälet över 16 000 man. Den senare styrkan är avsedd för att utföra erövringen av Bremen, den första delen i den danska krigsplanen.

Den danska armén är i alla avseenden undermålig. En svensk spion som övervakat en dansk mönstring av nyinryckt manskap rapporterar att

"därvid förekom så mycken oordning att man kunde få ont i magen att se det"

Per Brahe den yngre (1602-1680)

När de danska rustningarna blir uppenbara börjar man planera motåtgärder i det redan hårt pressade Sverige. Man beslutar att inte bara skriva ut allt manskap som kunde skrivas ut under året utan även att i förtid skriva ut nästa års kontingent.

Detta besked mottas på olika sätt i Sverige. I Småland, Östergötland och Åbo leder nyheterna ibland till öppna oroligheter.

I t.ex. Dalarna och Närke intar man en motsatt hållning. Dalkarlarna säger sig acceptera inte bara utskrivning av var tjugonde man, utan till och med av var tionde eller var sjunde. I Närke erbjuder man sig att gå man ur huse, d.v.s. att låta alla vapenföra män gå in under fanorna.
Under möten med ständerna från respektive landskap i början av år 1657 löstes frågan på ett för rikets försvar tillfredsställande sätt.

Under det danska hot som nu börjar bli uppenbart är så gott som alla villiga att göra sina insatser.
Karl X Gustav hade i Polen gjort upp en fullständig plan för rikets försvar. Riksmarsken Gustav Horn skulle föra överbefälet.

Hans snara bortgång gör Per Brahe till ledare för landets försvar.

Lokala befälhavare skulle vara Arvid Forbus i Stockholm, Harald Stake i Värmland, Axel Lillie i Småland och Gustav Evertsson Horn i Finland. För att ytterligare stärka ledningen sänder Karl X Gustav hem fältmarskalken Gustav Otto Stenbock samt generalerna Henrik Horn, Gustav Oxenstierna och Gustav Persson Banér.

Striderna 1657 på kontinenten och i Danmark

Krigshandlingarna inleds med att 9 000 danskar, under ledning av den nu till åren komne Anders Bille, den 16 juni går över Elbe, in i det svenska Bremen. Området ockuperas snabbt, endast det svenska fästet Stade håller ut.

Karl X Gustav erhåller underrättelsen om Danmarks krigsförklaring i den polska staden Thorn den 20 juni. Vid armén hälsas budet med glädje. Man är trött på att kriga i Polen, det nya kriget skall föras i ett rikare land som kan ge bättre byte.

Karl X Gustav är full av självförtroende. Han tänker sätta in sin svärfar, hertigen av Holstein, på Danmarks tron och själv nöja sig med Skåne, Blekinge, Bohuslän och Norge.

Karl X Gustav bestämmer sig för att följa samma plan som Torstensson följde år 1643. Danmark skulle anfallas söderifrån, en tanke som egentligen föddes hos Johan Banér redan år 1636. Genom detta beslut gäckar Karl X Gustav en viktig del i den danska planen.

Danskarna utgår från att Karl X Gustav skall ta sig hem sjövägen till Sverige efter den danska krigsförklaringen. Man lägger därför större delen av sin flotta vid Bornholm för att kunna ta den svenske kungen till fånga under hemfärden.

Frederik III tror så mycket på denna planering att han avstår från att leda styrkorna i Skåne för att själv följa med på flottan, när Karl X Gustav skall tas till fånga.

Marschen inleds 

Den 23 juni inleds den svenska marschen mot Danmark med 6 000 man. Styrkan är liten men förmodligen är dessa 6 000 samtidens bästa och mest erfarna soldater. Man brukar säga att det var få i Karl X Gustavs styrka som inte deltagit i åtminstone 30 fältslag.

Huvuddelen av den tidens soldater hade i bästa fall erfarenhet från endast ett fåtal slag. Marschen går först till Bromberg och fortsätter sedan till Stettin den 26 juni.

Den 2 juli står Karl X Gustav i Stettin, styrkan har tillryggalagt 360 km på sju dagar. Därifrån går han till Demmin och drar där till sig de svenska trupperna i Pommern. Den 11 juli bryter den svenska styrkan upp.

Inser misstaget 

När Frederik III får underrättelse om att Karl X Gustav är på väg att angripa Danmark från söder, inser han sina misstag och vidden av dessa. Beslutet att sända Bille mot Bremen betyder nu att oövade danska rekryter skall ställas mot vad som sannolikt är samtidens effektivaste armé.

Beslutet att prioritera Bremen har också förminskat kraften i anfallet från Skåne och därmed omöjliggjort snabba framgångar på denna front. Inte heller har man från dansk sida tänkt på försvaret av landets södra gränser.

I ett desperat försök att kompensera för tidigare planeringsfel beordrar Frederik III befälhavaren Anders Bille att omedelbart lämna Bremen. Oturligt nog för Frederik trivs Bille förträffligt i det rika Bremen och gör sig ingen brådska att verkställa sin order.
Anders Bille hävdar att man:

"...kunde vänta med att taga av sig hatten till man träffar mannen."

Efter att ha vilat en vecka i Hamburg påbörjar Karl X Gustav operationerna på allvar. En styrka om 1 800 man under ledning av Karl Gustav Wrangel sänds till Bremen för att rensa landet från danskar.

Kvalitetsskillnad

En svensk stormning av en dansk skans utanför Stade illustrerar kvalitetsskillnaderna mellan de båda arméerna.

Efter stormningen räknar svenskarna 200 fångar och nio vagnslaster med döda fiender förs bort, detta till priset av tolv mans förlust på den svenska sidan. Inom kort återstår endast fästet Bremervörde i danska händer. De danska förlusterna är avsevärda.

Inte nog med att de svenska vapnen skördar offer, danska soldater går också i svensk tjänst. De danska soldater som är tyskfödda får tjänst i huvudstyrkan. Ett särskilt regemente, som kommenderas till Reval i Estland, sätts upp av de danskfödda överlöparna.

Det danska fästet Itzehoe (se stadsvapen t h) erövras med storm den 10 augusti, efter fyra dagars belägring. Med detta ligger hela Holstein öppet för de svenska trupperna.

Murarna runt Frederiksodde

Danskarna drar sig nu tillbaka inom Frederiksoddes murar. Även Anders Bille och de trupper han lyckats evakuera från Bremen har sjövägen tagit sig till detta fäste.

Nu uppenbaras en stor brist i det svenska underrättelseväsendet. Karl X Gustav är inte medveten om hur starkt Frederiksodde egentligen är.

Frederik har under många år lagt ner stora summor på att bygga ut fästningen.

Frederiksodde har nu en besättning av 8 700 man, en större numerär än vad Karl X Gustavs hela armé kan uppvisa.
När man börjar beskjuta fästningen uppstår en artilleriduell som danskarna vinner.

Även om fästningen kan skäras av från land, står sjövägen till Fyn öppen för danskarna.

Begränsad stridsvilja på sjön 

Den svenska flottan skulle enligt Karl X Gustavs plan ha säkrat vattnen kring Danmark, men i stället är det danskarna som är herrar på sjön.

Den svenska flottan kommer sent i sjön och när den väl löper ut visar det sig att det råder så stora brister i utrustningen att befälhavaren, amiralen Klas Hansson Bielkenstierna, inte vågar gå ut på öppna vattnet.

När flottan till slut kommer ut, räknar den 44 fartyg av varierande kvalitet.

Danskarna har på ett tidigt stadium delat sin flotta och den 12 september yppar sig ett gyllene tillfälle för svenskarna att gå till angrepp.

Den samlade svenska flottan träffar halva den danska utför Møen. Striden börjar vid 16-tiden. Tyvärr tar bara Bielkenstierna och tre andra svenska fartygschefer upp striden.

Även på den danska sidan är stridsviljan begränsad och ingendera sidan förlorar något fartyg. De svenska kaptenernas agerande kostar Sverige herraväldet över det vatten som måste passeras för att armén skall kunna gå mot Köpenhamn.

Striden till sjöss återupptas den 13 september, men historien upprepar sig.

Efter detta går Bielkenstierna till Wismar och de danska flottstyrkorna förenar sig igen. Den svenska flottan blir en tid innestängd i Wismar innan den återgår till Sverige.

Slaget vid Møen är den svenska flottans enda insats under detta krig.

 

Tiden på väg att rinna ut 

Standot vid Frederiksodde är inte bra för Sverige. Tidsfaktorn är inte på Karl X Gustavs sida. Riskerna för den svenska armén ökar för varje dag.

Danmark driver ett intensivt diplomatiskt spel för att få stöd från andra länder, och undsättningsarméer från Österrike eller Brandenburg kan när som helst försätta den svenska styrkan i en mycket farlig situation.

Karl X Gustav lämnar nu armén och beger sig till Wismar för att själv kunna agera i det diplomatiska spelet. Karl X Gustav är inte bara en enastående krigare, han är också en erkänt skicklig statsman och diplomat. Under kungens frånvaro för Wrangel befälet över armén.

Under tiden som den svenska styrkan bedriver en föga framgångsrik belägring av Frederiksodde sänder man kårer norrut.

En dag träffar tre svenska regementen 2 000 beväpnade bönder. I det följande "slaget" huggs 800 bönder omedelbart ned. De övriga 1 200 omringas och släpps därefter med anmaningen att ta till plogen i stället för till vapen, eftersom detta vore "för dem både hederligare och nyttigare".

Stormningen av Frederiksodde

I slutet av oktober bestämmer man sig från svensk sida för att storma Frederiksodde. Fästningen utgör i sig en stor risk för fälttåget. Dessutom började man tröttna på de usla förläggningarna.

Stormningen är ett mycket vanskligt företag. Fästningen är väl försedd med förnödenheter, och Wrangel har endast 4 000 man att disponera för operationen. Den danska besättningen har visserligen reducerats genom överföringar till Fyn, men är fortfarande ansenlig.

Ytterligare ett problem är att man har mycket ringa kunskaper om fästningens konstruktion. Ingen soldat anmäler sig frivilligt för att göra de nödvändiga rekognoseringarna och överstelöjtnanten Erik Dahlberg och generaladjutanten Stöwing åtar sig därför uppgiften. Efter ett par farliga nätter har man fått tillräcklig kunskap om läget.

Ett krigsråd beslutar att angreppet skall genomföras på tre täter. Wrangel själv leder den första, generallöjtnanten Jakob Casimir De la Gardie den andra och generalmajor Fabian Berndes den tredje.

Tidpunkten för anfallet sätts till en timme före solens uppgång den 24 oktober. Den 23 oktober äter officerarna middag med Wrangel och hans familj. Man roar sig till midnatt då damerna hjälper sina kavaljerer att fästa halmkransar kring armarna. Halmkransen är svenskarnas igenkänningstecken i den kommande striden. Förberedelserna sker i största tysthet, danskarna ges ingen anledning till oro.

Stormningen går igång på utsatt tid och framgången för de två första avdelningarna är fullständig. Endast Berndes får problem. De soldater som bär sprängladdningarna dödas eller såras, vilket ger fienden ett visst andrum. Berndes lyckas dock reda ut situationen.

Jylland i svenska händer

Före soluppgången är Frederiksodde, trots ett i huvudsak tappert danskt motstånd, i svenska händer.  Detta till priset av endast 75 döda och 195 sårade.

Erövringen av Frederiksodde är en av de största bragderna i svensk krigshistoria. Fästningens fall lägger hela Jylland i svenska händer. Motgången väcker förskräckelse i Danmark, men förhoppningen om stöd från andra nationer gör att Frederik III vägrar att gå in på de fredsförhandlingar som Karl X Gustav erbjuder. Danskarna förstärker i stället sitt försvar på Fyn. Den 17 december börjar den starka frost som snart skall spela Sverige i händerna.

Striderna på den skånska fronten

Den danska krigsförklaringen kommer till Halmstad den 5 juni. Vid denna tid är riksdrotsen Per Brahe fullt upptagen med att organisera det svenska försvaret.

På svensk sida är förberedelserna långt ifrån klara. Brahe ger omedelbart order om att allt krigsfolk i Kronobergs och Jönköpings län skall samlas och bege sig till Markaryd.

I den danska grundplanen ingick att Frederik III själv skulle föra befälet i Skåne, men denna uppgift har nu överlåtits till Christian Ulrik Gyldenlöwe.

Som tur är för svenskarnas är Gyldenlöwe en sävlig man, som inte utnyttjar tiden till ett raskt angrepp. I mitten av juli har Brahe lyckats samla 3 700 man, medan Gyldenlöwe ännu inte har hunnit rycka in på svenskt territorium.

I strid mot kungens direktiv bestämmer sig Brahe för att gå offensivt till väga. Han bryter in i Skåne och slår den 18 juli en dansk styrka vid Ängelholm. Efter detta drar sig de danska styrkorna mot Helsingborg och Brahe drar sig åter in på svenskt territorium. Samtidigt sluter den halländska allmogen söder om Laholm upp på dansk sida.

I början av augusti går Brahe åter in i Skåne. Han måste dock snart dra sig tillbaka till Halmstad, förföljd av överlägsna danska styrkor. Danskarna utnyttjar den svenska reträtten till att inleda en belägring av Laholm.

Duellen vid Genevadsbro 

Den 30 augusti kommer äntligen förstärkningar till Brahe. Douglas anländer från Västmanland med 3 000 man. Samtidigt kommer fältmarskalken Gustav Otto Stenbock (1614 -1685) från Stockholm.

Den svenska styrkan räknar nu 8 000 man, de flesta nyutskrivet manskap som saknar ordentlig övning. Brahe väljer ändå att gå offensivt till väga och träffar den 31 augusti en dansk styrka vid Genevadsbro, en mil norr om Laholm.

Dagen kan inte beskrivas som ett fältslag utan snarare som en artilleri- och muskötduell. När mörkret faller drar sig danskarna tillbaka och dagen kan därför räknas som en svensk seger. Efter duellen vid Genevadsbro lämnar Brahe över befälet till Stenbock. Därefter beger han sig till Stockholm och regeringsärendena 

Stenbock får befälet

När Gustav Otto Stenbock har tagit över finner han att danskarna har intagit starka ställningar bakom Stensån, tre mil söder om Laholm. Han beslutar sig nu för att gå till angrepp över smålandsgränsen för att tvinga danskarna till strid på bättre villkor.

Danskarna gäckar dock hans planer genom att inta nya ställningar som stänger hans infallsport till Skåne. I och med de danska åtgärderna och att underhållsläget för den svenska styrkan nu börjar bli besvärligt bestämmer sig Stenbock för återtåg.
Han går till Fagerhult och krigshandlingarna avstannar för en tid.

Danskarna får dock kontinuerligt förstärkningar och Frederik III kommer själv till den skånska krigsskådeplatsen. Stenbock finner sig nu stå mot en överlägsen fiende och bestämmer sig för att ta upp ett försvar högt upp i Halland.

Under marschen möter han den 3 oktober den danska armén vid Kattarp, en mil öster om Laholm. Stenbock kan nu konstatera att han har begått ett allvarligt misstag. Han har utgått från att danskarna är lika trögrörliga som de varit tidigare under kriget och inte insett att Frederik III driver på hären med större kraft än den tidigare befälhavaren.

Stenbocks förvissning om att fienden är långt borta medför att marschen sker utan ordentliga förpatruller. Den svenska styrkan blir därför överraskad och tvingas ta en strid ur marschgruppering.

Striden börjar illa 

Det börjar illa. Danskarna står vid ett pass och den svenska förtraven flyr i panik när den träffar på fienden. De flyende drar med sig en stor del av den övriga styrkan.

Stenbock, som är känd som Sveriges främste taktiker vid denna tid, visar nu sin kapacitet. Han kommenderar upp fyra kanoner och 200 man ur Östgöta infanteriregemente på en höjd vid passet.

Från denna höjd kan den svenska elden stoppa det danska rytteri som tränger fram efter de flyende svenskarna. Med detta är den största faran avvärjd. Danskarna begår det taktiska missgreppet att inte storma höjden, vilket ytterligare bidrar till att förbättra det svenska läget.

Stenbock förstärker snabbt det svenska försvaret med en brigad sörmlänningar och ytterligare artilleri. Genom Stenbocks ledning kan en katastrof undvikas och de svenska förlusterna stannar vid omkring 175 man.

Efter träffningen vid Kattarp drar sig Stenbock in mot landet. Frederik III fortsätter norrut för att förena sig med Iver Krabbe, som marscherat från Norge.

Karl X Gustavs framgångar på Jylland tvingar dock Frederik att återvända till Danmark. I och med detta kommer det danska fälttåget av sig och den danske befälhavaren Urup låter sina trupper gå i vinterkvarter i Skåne. Med detta upphör årets krigshändelser i Skånelandskapen.

Striderna på den västra fronten

Krigshandlingarna på den västra fronten inleds med att generalmajoren Iver Krabbe från Bohuslän anfaller och tar svenska skansar vid Göta älv. Denna del av kriget kallas ofta "Krabbefejden".

Krabbe tvingas snart dra sig tillbaka och svenskarna inleder under ledning av Robert Douglas en offensiv mot Uddevalla, dit man kommer den 31 juli. När Iver Krabbe får underrättelse om svenskarnas offensiv beslutar han sig för att marschera mot Uddevalla.

Robert Douglas vågar inte ta ett avgörande slag utan drar sig tillbaka efter mindre skärmytslingar. Lugn råder på detta frontavsnitt tills Douglas får order att gå ned till Skånelandskapen. Iver Krabbe beslutar sig då för att utnyttja svenskarnas svaghet.

Han inleder en ny offensiv och står den 5 september framför Göteborg. Ett rykte om att omfattande svenska förstärkningar är i antågande får honom att åter dra sig in på norskt område. Den beryktade förstärkningen utgjordes i själva verket endast av 1 500 man, under ledning av Erik Stenbock.

Hämnd 

När Krabbe går fram gör han det med stor grymhet mot civilbefolkningen.

Från svensk sida beslutar man därför att utkräva hämnd. När en svensk styrka går in på norskt territorium bestämmer sig Krabbe för att gå dem till mötes.

Den 25 september utkämpas ett slag vid Hjärtum i Bohuslän, fem mil norr om Göteborg. Drabbningen börjar klockan 0900 på morgonen och fortgår intensivt i åtta timmar.

På svensk sida stupar bland andra översten för Västgöta-Dals regemente, Johan Stake, som lär ha sårats 17 gånger under dagen. Svenskarna beslutar sig till slut för reträtt. Även Krabbes styrkor är illa åtgångna och kan inte ta upp något förföljande.

Efter detta låter Erik Stenbock sina trupper gå i vinterkvarter. Krabbe utnyttjar tiden till nya härjningar på svenskt territorium. Han når fram till Partille, strax väster om Göteborg, innan proviantbristen den 16 oktober tvingar honom till återtåg. Därmed tar kriget på detta frontavsnitt slut för året.

Värmland, Jämtland och Härjedalen

Kriget förs även i Värmland, Jämtland och Härjedalen. På den värmländska fronten anfaller i början på september en norsk styrka under ledning av överstelöjtnanten Mikael Opitz över Glommen. Opitz slår till reträtt när en svensk styrka, under befäl av generalmajoren Gustav Oxenstierna, avancerar mot honom.

I Härjedalen ockuperar norrmännen en stor del av landet och tar upp trohetsed av folket. Detta stävjas av landshövdingen i Dalarna, Lorens Creutz, med biträde av överste Burdon och 600 uppbådade dalkarlar. Den 22 september är landskapet åter i svenska händer.

De intensivaste striderna i norr utkämpas i Jämtland.
En norsk styrka under ledning av Jörgen Bielke erövrar först skansen vid Järpströmmen och avancerar vidare mot Frösön. Försvaret av den här anlagda skansen leds av majoren Jon Andersson från Delsbo, som tillhör den sortens människor som inte ger upp i första taget. Norrmännen tvingas till en regelrätt belägring i tio veckor. I slutet av november är dock svenskarnas ammunition slut och Andersson tvingas till förhandlingar. Den tappra besättningen beviljas fritt avtåg. Norrmännen står nu som segerherrar i Jämtland.

Striderna 1658 på kontinenten och i Danmark

På nyåret 1658 är den svenska situationen prekär.

Ett starkt förbund mot Sverige kan vara under uppsegling på kontinenten. Karl X Gustavs försök att ingå freder med övriga fiender har misslyckats. Den 9 januari håller kungen krigsråd med sitt högre befäl i Kiel. Man beslutar sig för att gå över till Fyn, i båtar eller på en eventuell is. De svenska trupperna dras samman till Frederiksodde. 15 regementen under pfalzgreven Philip av Sulzbach skall observera eventuella fientliga rörelser på kontinenten.

Kölden är stark och allt hänger nu på att isarna skall bära. Vid tvåtiden på natten till den 30 januari inkommer rapporter om att det frusit ordentligt under förnatten. I gryningen startar det berömda "tåget över Bält", en av krigshistoriens djärvare operationer.

Övergången av Lilla Bält den 30 januari 1658.

Tiden efter stormningen av Frederiksodde kände sig den svenska krigsledningen sig osäker. Man var rädd för ett anfall från Brandenburg mot Svenska Pommern och sedan mot armén som befann sig på Jylland.

Det var bråttom att få Danmark på knä om inte även detta krig skulle vända sig mot dem. Målet var Köpenhamn. Men först måste man ta sig över till ön Fyn.

Danskarna förstod att en invasion av ön var nära. De danska trupperna på ön var under ledning av Ulrik Frederik Gyldenløve. Frågan var bara hur man skulle ta sig över?

Uppdraget att i detalj framställa en plan för övergången fick Karl Gustaf Wrangel. Det främsta alternativ man hade var flottan. Men isen kom allt närmare och man var osäker om hela kavalleriet kunde transporteras över.

Isen bredde ut sig snabbt och kylan höll i sig. Isen hade inom bara några dagar brett ut sig så långt man såg. Att ta sig över med hjälp av flottan var nu inte att tänka på om övergången skulle ske det året. Nu återstod bara ett tänkbart alternativ: En ismarsch.

Det var inte så långt över och om isen skulle få frysa på några dagar till så kanske den skulle hålla. Vid Fredriksodde var det endast ca 500 meter över. Karl Gustaf Wrangel beslöt att man skulle försöka då det var det enda alternativet. Platsen man skulle utgå ifrån var Brandsö, några mil söder om Fredriksodde. Från Brandsö till Ivernäs udde var avståndet ca 4 km. Karl X Gustav godkände planen och red iväg mot utgångsplatsen.

På morgonen den 26 januari sände man en patrull på fem man över isen till Brandsö för att undersöka var ett anfall lämpligast kunde ske. Där på ön överraskades de av 15 danska kavallerister. Fyra av svenskarna blev tillfångatagna men en lyckades ta sig tillbaka till Wrangel och berätta. Han skickade då 50 kavallerister och 150 man infanteri till ön, som då visade sig vara övergiven. Danskarna hade ridit över till Gyldenløve med fångarna. Han förhörde dem och fick reda på att svenskarnas anfall skulle sättas in mot Ivernäs udde och Tybrings vik.

Den 29 januari gav Karl Gustaf Wrangel, Erik Dahlbergh och 40 kavallerister order om att undersöka platsen norr om Fredriksodde. Wrangel ville ha svar samma dag, men det dröjde till morgonen den 30:e innan de kom tillbaka. Isen där skulle hålla. Kungen beslöt dock att övergången skulle ske på det valda stället.

På morgonen den 30 januari red Karl X Gustav ut till Brandsö med några trupper. Sedan ställdes armén upp på isen. Den högra flygeln sköttes av Karl Gustav Wrangel och den vänstra av Klas Tott och Fabian Berndes.

Överbefäl hade kungen själv. Marschen gick framåt genom snö som samlats på isen.

Den första styrkan består av 9 000 man rytteri. Fördelade på två avdelningar går man ut på isen, över Lilla Bält, mot Fyn. Det svenska fotfolket, 3 000 man under De la Gardie, och artilleriet skall följa efter ryttarna. 

På Fyn hade danskarna ca 2000 kavallerister och 1500 beväpnade bönder som väntade på svenskarna. De första styrkorna marscherade förbi Ivernäsudden mot Tybrings vik. I viken låg en dansk skans.

Vid skansen stod ett regemente under Hannibal Sehested. Överste Kasper Borneman fick order att anfalla skansen medan Wrangel skulle anfalla Ivernäsuddens norra del från viken. Danskarna svarade med kraftig eld mot de anfallande svenskarna.

Efter en hård strid kapitulerade danskarna. Samtidigt hade kungen ställt sig utanför Ivernäsudden för att hindra danskarna från att fly den vägen.

Kungen red sedan till Wrangel vid stranden vid viken. Under de förflyttningar av trupper som nu följde brast isen för Waldecks och Königsmarcks tyska regementen, och två skvadroner försvann i djupet.

Danskarna hade samlat trupper och förberedde nu ett anfall mot Wrangels avdelningar. Svenskarna förberedde sig på att ta sig an anfallet.

Kungen och den vänstra flanken träffade här på en dansk styrka. Danskarna anföll med kraftig eld. Vid eldstriden kände en dansk igen kungen och höll på att ta livet av honom med kanoneld. Karl X Gustav beordrade några avdelningar till Wrangels hjälp och danskarna gav upp.

De svenska förlusterna i striderna var relativt små trots de två skvadroner som drunknade. Danskarnas förluster beräknas ha varit betydligt större.

Av den danska styrkan lyckas endast 200 man rädda sig över till Själland. De övriga dör eller tas tillfånga. Slaget utspelade sig vid Iversnes udde och har gått till historien som slaget vid Tybrindvig.

Nyheten om övergången av Lilla Bält får Frederik att inleda fredsförhandlingar, han vill i första hand ha en vapenvila. Karl X Gustav inser att han har tidsfaktorn mot sig och går med på fredsförhandlingar, men inte på vapenvila.

Ett djärvare språng

Den 31 januari går Karl X Gustav in i Fyns huvudstad Odense. Han är nu inställd på att ta ett ännu djärvare språng, över Stora Bält till Själland och Köpenhamn.

Det finns två vägar att välja mellan:

• från Nyborg till Korsør
• från Svendborg över de mindre öarna Langeland, Lolland och Falster.

Den senare är längre men säkrare. Karl X Gustav beslutar sig för att sända Wrangel med halva styrkan till Nyborg och Berndes med den andra halvan till Svendborg.

Fortfarande är isens beskaffenhet det stora frågetecknet. Erik Dahlberg, som även rekognoserade isen över Lilla Bält, återkommer den 4 februari klockan 2100 med nya underrättelser. Det råder ingen tvekan om att isen håller.

När Karl X Gustav får nyheten fäller han de bevingade orden: "Nu broder Frederik, skall vi talas vid på god svenska." Under natten fattar han sitt definitiva beslut att gå mot Köpenhamn.

Erik Dahlberg

Vädret är dock ostadigt och nästa dag blir det tö. I krigsledningen är oenigheten stor, Erik Dahlberg vågar sitt liv på att man skall kunna marschera över isarna, men Wrangel är skeptisk. Man bör i sammanhanget notera att den ursprungliga källan till vår kunskap om Erik Dahlbergs insatser är hans egen dagbok. Vissa fakta kan vara förskönade till hans egen fördel.

Karl X Gustav börjar i detta läge tveka och ger tills vidare en kontraorder. När han beger sig till Svendborg för att själv undersöka isens beskaffenhet finner han att en kavalleriavdelning under Karl Magnus av Baden-Durlach inte har fått kontraordern och redan gått över till Langeland. Karl X Gustav tror att detta är ett tecken från högre makter och ger order om framryckning.

Mörkret har nu fallit sedan ett par timmar och skvadron efter skvadron ger sig ut på isen. En historisk marsch har inletts. Snön smälter där armén drar fram, och snart når vattnet högt på hästarnas ben. Vissa enheter går vilse och försvinner i djupet.

När dagen gryr, lördagen den 6 januari, står Karl X Gustav med Berndes del av den svenska armén på Langeland. Under söndagen har hela den svenska styrkan, efter ytterligare en ismarsch, kommit över till Lolland. Den senaste marschen kunde genomföras utan förlust av en enda man.

Måndagen blir en vilodag men under tisdagen fortsätter marschen över Falster. Nästa kväll går de första svenska förbanden, med Smålands ryttare i täten, över till Själland.

Karl X Gustav är övertygad om att danskarna kommer att leverera en stor batalj innan han kan forsätta marschen upp mot Köpenhamn. När rapporterna om danska ryttare börjar komma in ger han order om uppställning i slagordning.

Till förhandlingsbordet

Till svenskarnas förvåning visar det sig att de inrapporterade ryttarna är en förhandlingsdelegation. Återstoden av detta krigs historia är historien om freden i Roskilde.

Karl X Gustav vägrar att ingå ett stillestånd, eftersom han vet att tidsfaktorn är på danskarnas sida. Förhandlingarna förs hela tiden i skuggan av hotet om en svensk stormning av Köpenhamn. Borgarna i staden vill till varje pris undvika en stormning och den efterföljande plundringen.

Frederik III vet att en lyckad svensk stormning kan innebära slutet på Danmark som självständig nation, och han vet också att Köpenhamns försvarsanläggningar är i dåligt skick.

Karl X Gustav är å andra sidan medveten om de risker som ett försök att ta Köpenhamn innebär med tanke på att hans styrka är fåtalig.

Förhandlingarna inleds den 12 februari och den 26 skriver man under fredsavtalet.

Sverige erhåller Skåne, det tidigare förpantade Halland för evig tid, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län i Norge.

Kostade mer än det smakade

Frederik III:s vågspel stod honom dyrt.

Danmark förlorade en tredjedel av sin areal och den strategiska fördel gentemot Sverige som innehavet av Skånelandskapen innebar.

De nervslitande marscherna över isarna gav Sverige lättförsvarade gränser i syd. Den betydelse som Skånelandskapen sedan dess har haft för svensk säkerhet kan knappast överdrivas.

 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Sammanfattning:  

Den 16 juni 1657 går Danmark till angrepp mot ett Sverige som är hårt pressat av pågående krig mot Polen och Ryssland. Danskarna går initialt till angrepp mot det svenska Bremen. Karl X Gustav befinner sig i Polen, när han får kännedom om att Danmark har inlett krigshandlingar, och beslutar sig omedelbart för att angripa danskarna från söder. Kriget kulminerar i det legendariska tåget över Bält i början av år 1658 och freden blir hård för Danmark.

Allierade:

De svenska allierade var Hertigen av Holstein som ställde upp med hjälptrupper.

Fältslag:

Slaget vid Ängelholm den 18 juli 1657 (svensk seger)
Slaget vid Genevadsbro den 31 augusti 1657 (svensk seger)
Slaget vid Hjärtum den 25 september 1657 (dansk seger)
Slaget vid Kattarp den 3 oktober 1657 (dansk seger)
Slaget vid Tybrindvig den 30 januari 1658 (svensk seger)

Andra viktiga drabbningar eller operationer:

Sjöslaget vid Møen den 12-13 september 1657 (oavgjort)
Erövringen av Frederiksodde den 24 oktober 1757 (svensk seger)
Tåget över Bälten den 30 januari-10 februari 1658 (svensk framgång)

Freder och stillestånd:

Freden i Roskilde den 26 februari 1658  

 

 

 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
KÄLLHÄNVISNING
Gustaf Björlin: Sveriges krigshistoria i bilder
Arne Stade: Carl X Gustaf och Danmark
Svenska flottans historia
Martin Weibull & Magnus Höjer: Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718
Ulf Sundberg: Svenska krig 1521-1814

---

< Föregående		Nästa >