Skrivet av Ann-Sofi Ljung Svensson 2008-07-18 08:49

Traditioner - Svenska traditioner

Midsommarafton - själva ordet bär en klang av mystik, romantik och spänd förväntan. Men inte infaller den i mitten av sommaren, som namnet föresvävar, utan snarare strax innan den svenska sommaren börjar, när det fortfarande kan vara både regnigt och kallt. Lite tankar om midsommarfirandet förr och nu.

Jag tycker inte om midsommar. Jag har aldrig förstått vad det hela handlar om. Majstången, lekarna, dansbanan och solen har lyst med sin frånvaro under i stort sett hela mitt liv. Sillen och nubben har man ju sett. Likaså regnvåta grässlänter, galonklädda ungar och vuxna hukande under picknickfilten. Och på teve har man sett campingplatserna, raggarna och ölburkarna.

Det mest påtagliga med midsommaren i Sverige är inte själva firandet utan pratet om den. Var ska ni vara? Ska ni vara på landet? Vilka ska ni fira med? Hur brukar ni göra? Äter ni alltid sill och jordgubbar? Blir färskpotatisen färdig i tid i år? Och så vädret. Det eviga pratet om vädret. Blir det sol eller regn? Hur är vädret hos er? Kanske tittar solen fram just mellan två och tre då vi ska dansa små grodorna. Grannen på landet har hittills räddat åtminstone kvällen med ett stort vitt partytält i trädgården. Förmodligen fryser de alltid i alla fall.

Kännetecknande för en svensk midsommar är nämligen just kylan. Innan sommaren ens har börjat ska vi nödvändigtvis sitta ute hela kvällen. Sverige är inte gjort för detta. Annat är det med kräftfesten. Den har helt andra förutsättningar för utomhusgemyt under bar kvällshimmel.

Men ändå! Vi slutar inte vår strävsamma möda att försöka lyckas med midsommaraftonens fest. Den är den enda högtid som man kan anse vara lyckad eller misslyckad. Vi vet ju hur det ska vara, om det är på riktigt.

Löv och blommor ska det vara. I massor. Seden att löva med björklöv är gammal, men har inte alltid varit förknippad med festligheter. Så sent som på 1700-talet användes lövruskor just på midsommaraftonen för att beveka onda makter. Av vidskepelse satte man ned lövruskor och kvistar runt åkrarna för att få säden att växa och rädda den från storm och hagel. Om björklövsruskorna runt kyrkporten  och förstukvisten även har med vidskepelse att göra är svårt att säga, men de har länge betraktats som prydnader.

Det stora uppsvinget för lövade hus, dansbanor, vagnar och bryggor kommer i samband med den nationalromantiska vågen under de sista decennierna av 1800-talet. Det är då Dalarna blir sinnebild för den sanna landsbygden. Turismen från städerna till landet tar fart och platser som Leksand, Tällberg, Dalarö och Marstrand blir vallfartsorter för längtande stadsbor.

Midsommarstången, den äktsvenska landsbygdssymbolen, är emellertid varken svensk eller från landet. Den kommer från Tyskland, där seden att maja – löva – till första maj var till för att hälsa sommaren välkommen. Eftersom vi i Sverige har andra väder- och växtlighetsförutsättningar så har majstången sammankopplats med den betydligt äldre seden att fira sommarsolståndet, årets längsta dag, i slutet av juni. Man räknar med att maj-stången kom till Sverige i slutet av 1400-talet eller i början av 1500-talet.

Det intressanta med midsommarstången är att den har sitt ursprung i städerna. I stora lass fraktades löv och blommor in till städerna dagen före midsommarafton för att pryda gator, torg och hem. De allra första raderna i Ivar Lo Johanssons roman Kungsgatan beskriver just en sådan resa. Via bruk, gods och större gårdar på landet har stången sedan spridits till landsbygden. På kontinenten restes redan under medeltiden majstänger i städerna som prydnad under vårens festligheter. De verkar inte ha haft någonting att göra med fruktbarhetsdyrkan eller liknande utan har sitt ursprung i ”papegojskjutningen”. Vid första maj anordnades skyttefester med tävlingar där det gällde att skjuta ner en konstgjord fågel som satt på en hög stång, som var dekorerad med löv och blommor.
 
En numera helt bortglömd figur i Sverige är lövgubben. Seden att ”gå lövgubbe” är även den importerad från kontinenten via Tyskland, förmodligen av invandrade smeder. Lövgubben klädde sig i löv, ormbunksblad och blommor över hela kroppen. Ormbunksbladen ansågs vara magiska och man trodde att de blommade en dag om året, på midsommaraftonen. Den som såg en sådan blomma skulle komma att ha tur med flickor. Lövgubben gick runt bland husen och sjöng och tiggde mat och pengar. Som bevis – kvittens – för att ha fått någon gåva satte han ner en lövruska utanför huset. Det fanns ett drag av satyr hos honom, en gäckande gestalt som man skulle hålla sig väl med. Seden var vanlig på bruksorter i Närke och Västmanland och på Gotland. Så sent som på 1940-talet fanns en gammal man i Uddevalla som gick lövgubbe under midsommarhelgerna.

Mycket i midsommarfirandet har anknytning till ungdomen. Det var unga människor i städer och byar som tillsammans stod för resandet av midsommarstången. Dans och flirt hörde till. Hela den långa ljusa sommarnatten dansades det och den unga flickan skulle senare drömma om sin tillkommande. Naturen var besatt av en särskild trolldomskraft. Det fanns många olika sätt att få reda på vem man var ämnad att gifta sig med. Från Vilhelm Mobergs Raskens minns vi hur Ida blundande går baklänges nio varv runt en sten för att sedan vända sig om och se Rasken stå där. Det mest kända sättet är seden att plocka sju eller nio sorters blommor att lägga under huvudkudden. För att man ska vara riktigt säker på att drömma om sin blivande make, ska man tiga från första blomman till dess att sömnen infunnit sig. Saltgrötsdrömmar och saltsillsdrömmar var också vanligt. Starkt saltad gröt eller stora mängder sill gjorde att flickan blev törstig under natten. Den som i drömmen kom med vatten var den utvalde.

Blommor och örter som ansågs magiska plockades också av kloka gummor och lades in i brännvin för att användas som läkemedel under året. Härav stammar med all sannolikhet sedvänjan att dricka örtkryddat brännvin till sillen. I vår allra modernaste folkvisa Jag trivs bäst i öppna landskap av Ulf Lundell begår diktjaget den svenskaste av alla svenska dryckesseder – att krydda hembränt med johannesört. Spriten har hört till firandet, även om vi, liksom Ulf Lundell, försöker att romantisera fylleriet.

Anledningen till att det första förbudet mot resning av en majad stång utfärdades 1689. Anledningen var firandet runtomkring. Det osedliga firandet med sprit, dans och slagsmål bekämpades av kyrkan. Särskilt starkt var motståndet inom väckelserörelserna under 1800-talet. Med all sannolikhet hade de fog för sin oro. Fylla, bärsärkagång och våldtäkter känns igen än idag.

Nuförtiden är det nog ändå jordgubbarna som står i centrum för firandet. Sillen, färskpotatisen och nubben i all ära, men en midsommar utan nyplockade svenska jordgubbar är värre än en jul utan skinka. Så länge jag kan minnas (början av 60-talet) så har det ätits jordgubbar på midsommaraftonen. De ska stå i en stor skål, blanka av fukt, röda och stora, mitt på bordet bredvid den svenska hemslöjdsflaggan i trä, och få det att vattnas i munnen. Om solen sen skiner, majstången blir rest och man slipper se grannens vita partytält, så är sannolikheten att man ska ha lyckats i år ganska stor.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Text:  Ann-Sofi Ljung Svensson, SWEA

Denna artikel är läst 1802 gånger.